Glädjen bara rann igenom kroppen...

Det var det märkligaste triathlonlopp jag någonsin kört. Mitt race mot ett mycket efterlängtat SM-Guld. För det första var tävlingen väldigt välorganiserad. Växlingsområde på Stora Torg i Halmstad, med blå matta genom växlingsområdet och att vi fick passera igenom det vid varvning på cykel och löpning. En fin läktare hade byggts upp så åskådarna verkligen kunde se oss ofta, och sen SVT på plats. Vid starten skulle vi dyka från en pontonbrygga, även den klädd i blått och med markerade startplatser. Startplatserna delades ut efter en ranking vi fått under säsongen. I damklassen var Annie Thorén rankad etta, jag tvåa och Linnea Holmertz trea. Vi fick ställa upp oss i ordning och bli uppropade innan vi intog våra platser på pontonen. I övrigt var banan super flack, med 4*5km cykel och 2*2,5km löpning. Allt tog plats mitt i ett varmt (27-28grader och hög luftfuktighet) och på slutet soligt Halmstad.

Simningen blev utan våtdräkt, lite osäker blev jag eftersom jag inte simmat mycket denna säsong, allt fokus har varit på cyklingen. Dessutom var det väldigt strömt i Nissan, det var avgörande för mig att få stå nära muren/väggen för att slippa ström. Annie tog platsen närmast väggen och jag den bredvid henne. Vana Vansbrosimmare som vi är ;-) Starten gick och jag tappade Annie och Linnea relativt fort, vid varvning kommer dock Sofia Berggren ångandes om mig och jag biter mig fast i hennes fötter. Sen skulle vi uppför rampen i medstöm, nästan så man missade den för det gick så fort åt det hållet. Jag var ca 40 sek efter Annie, runt 30 sek efter Linnea och Sofia var precis framför mig. 9:31 var simtiden- växlingen gick på 36sek. Jag såg aldrig vad som hände, men Sofia låg på backen med cykeln precis utanför växlingsområdet. Hon var dock på benen snabbt igen.

Vi blev en grupp på tre, jag, Sofia och Matilda (ytterligare en duktig juniortjej). Linnea väntade in oss och så kändes allt som i Hallstahammar igen. Samma tjejer- ok jag byter Thams mot Sofia, jagandes samma Annie. I Hallsta gjorde vi ett ganska uselt dragjobb och tappade Annie med en hel minut, jag ville inte att detta skulle hända igen. Vid första varvning händer något som aldrig händer mig. Linnea, Matilda och Sofia släpper mitt hjul. Jag tittar bakåt efter ett tag då jag är lite förbannad på att de inte hjälper till med att dra, men det är tomt bakom mig. Ok, tänker jag- då kör jag själv idag. Jag har stor respekt för Linneas löpkapacitet och ville egentligen inte gå ut med henne på löpningen, så detta var ju oväntat bra. Jag bet i och när människor skrek att jag tar in på Annie och jag faktiskt ser att efter varje varvning är jag lite, lite närmre så pumpar energin i mig. Sista varvet på cykeln håller jag igen lite för att vara säker på att löpningen skall fungera. Cyklingen gick på 32:00, växlingen 24sek.

Jag hade 10sek upp till Annie efter cyklingen och jag valde att gå ut i ett kontrollerat tempo för att inte få min klassiska magkramp som kommit på tävlingarna i år. (Inte håll, bara lite vek magmuskulatur) Efter ca 1km är jag tillsammans med Annie och vi möter Linnea, jag vet inte om Linnea plockar på mig och känner att jag måste nog driva på löpningen ändå och går om Annie direkt vid biblioteksbron. Jag försöker bara fokusera på mitt lopp och värmen biter lite i mig. Har svårt att gå för fullt i denna värme. Vid samma ställe på andra varvet av löpningen kommer dock tankarna på att jag faktiskt kommer att vinna idag. Jag känner en sån glädje men försöker bara vara kvar i nuet. När jag kommer upp på sista bron innan målgång hör jag Tomas Viker hejja på och leendet kan inte gömma sig längre, jag bara spricker upp och kör en daladans biten som är kvar till mål. Löpningen gick på 19:13 och totaltiden var 1:02:05, ca 50sek före Annie Thorén. Linnea Holmertz höll bronsplatsen.

Stor glädje och mycket nöjd när jag korsar mållinjen. Mycket handlar om vägen hit, som varit fylld av skador och två cancerdöttsfall i släkten under kort tid. Ibland har det känns som att jag lever i en låååång motvind. Som tur är levde jag inte i motvinden ensam. Detta kanske många tycker är överdrivet, men ärligt talat så känner jag så. Detta guld får mig verkligen att vilja satsa vidare och jag tror att min faster Elisabeth och min mormor Eva ler med mig, R.I.P.

Tack mamma och pappa för hjulen, de gjorde mig snabb nog! Nu kör vi stafett!